Att inte räcka till
En promenad i solen för att rensa tankarna.
Få smärtan att försvinna.
Det dåliga samvetet att ta tåget härifrån.
Känslan av att ha krossat en annan människas hjärta att skingra sig.
Löven ligger smetade mot asfalten i nedtrampade lerhögar.
Luften är kall och hög.
Höstig.
Den bryts då och då av stanken från osande gatukök.
Lukten framkallar kväljningar.
Stegen trampar på fortare än någonsin.
Vandrar bort smärtan.
Smärtan av att inte räcka till känslomässigt.
Att förstöra en annan människa.
Se honom falla.
Dit där jag själv landat så många gånger förr.
Hårt.
Så in i helvetes stenhårt.
Minnen
Känner igen mig.
Vill uppleva samma höst.
Stockholmshösten.
Den är vacker.
Kall, anonym och vacker.
Rensade ur min mormors gamla hus i helgen.
Tonvis med minnen som kastades och inte fick plats i framtidens boning.
Jag tog tillvara på så mycket jag kunde.
Vill bevara allt jag kan.
Så länge jag kan.
Mormor var ledsen.
Morfar var ledsnare.
Mormor på 42 kvadrat istället för 150.
Morfar på 12 kvadrat på hemmet.
De bor inte här.
De bor däruppe.
Norrut.
Hemma.
Malmö är kallt nu.
Kallt, egoistiskt och skjutgalet.
Jag hatar att inte trivas där jag en gång aldrig ville lämna.
Stiltje
Vardagen har tagit över. Slagit bort tankarna på Stockholm för ett tag.
Tagit över.
Inkräktat.
Frustrationen ökar.
Jobben går bara att söka om man redan jobbar i Stockholm.
Dålig ekonomi.
En svår myndighet.
Stängd för utomstående.
Lasses ord ekar ur högtalarna.
"Jag fattar alltihop".
Jag fattar ingenting.
Vill fortfarande bort...
Dit.
Tack och hej
Punkt.
En krånglig myndighet.
En missad chans.
Väntan på svar från 5 andra ansökningar.
En redan tillsatt.
Alla riktade till folk inom Stockholm.
Som redan bor där jag vill bo.
Tack för visat intresse.
Tack för att du sökte.
Tack som in i helvete för att du ödslar tid på att skriva cv.
Kollegor i Storstan som hör av sig.
Undrar hur det går.
När jag kommer.
Om jag ändå hade svar.
Kom och ta min hand
Läste precis ut en bok av Denise Rudberg.
Väninnan.
Om folk i Stockholms överklass. Om dyra adresser och gator.
Det är inte det Stockholm jag eftersträvar.
Det är känslan.
Acceptansen.
Att kunna bestämma sig en vardag för att gå ut och ta en drink.
Bara för att man kan.
Och det är okej.
Eller att gå på en spelning.
Ett okänt band.
På ett någorlunda okänt ställe.
Upptäcka något nytt.
Jag gillar att läsa böcker från Stockholm.
Lars Bill Lundholm.
Skildringar av stadsdelar mitt i ett brott.
En halt kommissarie.
Mord.
Vinter över ån
Från vinterstarten.
Dubbel hyra mot nu. Ett annat läge.
Hornstull.
Lika stor yta.
Bättre läge.
Mycket dyrare.
Sthlm.
Inklusive allt.
Tre nya jobbannonser att söka. Riktade till personer som redan är anställda i Stockholms myndighet.
Chansning.
Går det så går det.
Slut på fegandet.
Velandet.
Bort
Lördag natt.
Söndag kväll.
Tre dagar.
Tre skjutningar.
Malmö.
Lördag natt. En rolig kväll ute. Vinglig cykelfärd hem med Älskade. Ett tappat framlyse på cykeln och smågatorna hem för att slippa böterna och skammen om Polisen skulle komma. Gena genom parken.
Blåljus överallt.
Polis.
Ambulans.
En person nerskjuten i parken precis innan vi passerar. Han ligger där någonstans i det mörka. Syns inte. Hörs inte.
Vi vet inte då.
Cyklar vidare hem. Håller på att bli överkörd av en ambulans.
Läser på nätet dagen efter. Inser att vi i stort sett var där när allt hände. Att Malmö är allt annat än säkert.
Att man måste bortbortbort.
Från kylan in i värmen
Så mycket som inte hanns med.
Varje år samma sak.
Aldrig färdig med sommaren.
Med hösten kommer vemodet, det grå.
En sprakande färgkavalkad som slutar i kala träd och grå dimma. Snålblåst och regn från alla håll på samma gång. En självmordsstatistik som ökar med flertalet procent.
Alltid på hösten.
Hur kan något så vackert sluta så?
Efter detta väntar en lång kall vinter.
Värre än hösten.
En vinter längs södra Sveriges västkust. En vinter där kylans vindar från havet tränger in i märgen. Som får skelettet att skaka i frossa. En kyla som inte tinar förrän vårens knoppar börjar brista ut.
Iskall in i benen.
I ben man inte visste att man hade.
Slask.
Regn.
Snökaos om man har tur.
Stockholms vintrar med mindre blåst. En friskare kyla. Inga isvindar från hav. Klar hög luft och gnistrande snö.
Upplandsväder.
Det jag är uppfödd med.
Varma jackor och stora halsdukar.
Att gömma sig i stickade mössor och vantar. Försvinna. Uppdragna halsdukar över ansiktet. För värme. Trygghet. Anonymitet.
Varma ljus som sprider sig på gatorna från restauranger.
Pubar.
Kaféer.
Välkomnande varmt.
Alltid liv.
Alltid rörelse.
Morgon
Doften av morgon.
Den blandar sig med permanentvätska från frisörsalongen i trappan. Blandningen blir outhärdlig. Den knarriga gallergrinden i hissen protesterar högljutt och med en suck börjar hela ekipaget röra sig uppåt.
På min våning ligger doften av blöt hund som en dimma i luften. Grannens. Stora tussar av ljusa hårbollar virvlar i vinddraget från lägenhetsdörren som öppnas.
Instängt.
Känner en förnimmelse av brandrök och hajar till en mikrosekund tills jag inser att det kommer från mig själv.
Katten har lagt en fin liten hög på överkastet. En tyst protest mot för mycket frånvaro. En arg blick, några högljudda svordomar blandade med dåligt samvete. Ett djur som vet att han har gjort fel och blivit påkommen. Som kommer för att be om förlåt.
Tröttheten och irritationen tar över hela min person. Klockan är förmiddag och jag borde sovit för flera timmar sedan. En vaken natt och timmar av övertid jag kommer tacka för när lönen kommer.
22 kvadrat
En bostad på nätet. 22 kvadrat. Ett gammalt gathus med grön avskavd dörr. Med öppen spis, fönsternischer och vrår.
Dyra kvadrat.
Mer nollor än vad jag har investerat i.
Jag var kvävd på mina 22 kvadrat på skolan. Två år.
I en tråkig stad.
En anhalt till något större. Väggarna omslöt mig mer och mer för varje dag som gick. Jag ville bara bort.
Hem.
Till det trygga och det invanda.
Till kärlek och vänner.
Månader senare är min dragning riktat åt annat håll. Insikten om att jag gjort allt, sugit ut allt som finns, slår mig med kraft.
Mina tankar slåss mot en längtan om något nytt. Något annat. Något speciellt.
De slåss med en rädsla för alternativa utfall. För en evetuell ensamhet och saknad.
Ett citat gnager långt där bak, Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen..
Men tänk om jag stannar. Vaknar upp om några år och undrar var tiden tagit vägen. Varför jag inte tog chansen. Varför jag fegade.
Safe-ade.
Så ansökningarna fortsätter att skickas. Lägenheterna att drömmas om. Jämföras. Kalkylerna att beräknas.
Resten får tiden utvisa...
Tomt
Efter varje gång jag varit där och kommit hem så känner jag att det är där jag borde vara.
Efter att ha vandrat längs Söders gator känns allt annat grått.
Gjort.
Avverkat.
Hålet i bröstet när tåget lämnar Sthlm central känns större än silvergruvorna i Sala.
Tomhet.
Saknad.
Jag saknar gränderna, att man aldrig vet vem man kommer möta längs gatan, de små pubarna som ligger insprängda i ett betonghus bakom en anonym dörr och gömmer en atmosfär som inte går att beskriva.
Jag saknar Östgötagatan och Pelikan på Blekingegatan.
Jag saknar Sofo, Folkungagatan och Södermälarstrand.
Jag saknar att kunna gå längs gator och identifiera mig med låttexter jag håller av.
Blå dörren.
Götgatsbacken.
Baren på Mosebacke.
Bilden av Peps och Winnerbäck.
Här hemma finns inget mer att se, inget nytt att upptäcka eller uppleva.
Kanske kallas det slentrian?
Vardag?
Eller bara tristess?
Tänk om jag blivit ensam i Stockholm?
I en stor stad.
En stad jag egentligen inte känner.
Hade mina tankar och minnen tagit över så att jag till slut omvandlat allt det bra till något dåligt?
Eller hade det varit precis vad jag behövde?
En miljö utan minnen.
Jag trivs själv.
Mår bra då.
Vill kunna bestämma vad jag ska göra och när jag ska göra det.
Jag tycker om att bara vara och att tillåta mig själv att bara vara.
Orkar inte alltid vara social, rolig och trevlig.
Då vill jag bara vara.
Försvinna.
Vara min egen.
Då är kanske Stockholm min bästa vän...
Du får mig
Drömmar på Hemnet. Vackra lyor på Södermalm. Högt i tak, stora fönsternischer, topprenoverade badrum och designade kök.
Ohyggliga priser.
Ett hånskratt i ansiktet.
Sänker kraven. Tittar på mindre tvåor. Inte muntrare där. Samma skratt men inte lika översittande. Mer ömkande. Stackars fattiga lantis. Inte ens en tvåa. Trots att du har en insats med vinst från Hålan.
En och en halvor. Även kallade "möjliga minitvåor". Skrattet klingar av lite grann men flinet finns kvar där.
Tror du verkligen du kan bli en del av Stockholm? Vad har DU att tillföra Stockholm? Du är bara ytterligare en med drömmar om Stora staden. Stockholm behöver inte dig. Ettor. Mindre och mindre. Ettor med kök?
Nä, ettor med kokvrå. Kanske kan du få ihop till det. Men då får du fan visa att du förtjänar det också. Stockholm behöver inte dig. Vad har du att erbjuda? Varför vill du hit?
JAG behöver Stockholm...
Snälla låt det räcka.
